Det är verkligen obehagligt att bli ifrågasatt som mamma. Jag har varit
med om det ofta: När lillebror gav lillasyster en ordentlig knuff på
köpcentrumet och tre tanter genast förfasade sig över att jag inte
läxade upp honom. Alla gånger jag blivit ogillad för att jag inte låtit
barnen gå på dagis. Den besvärade tystnad som uppstod på föräldramötet
när jag sa att tonåringen inte måste komma hem en viss tid på kvällarna.
Iskalla blickar från omgivningen när jag röt åt en gnälltjatig unge i
affären. Och alla andra tillfällen som har fått mig att ligga sömnlös på
kvällen och undra hur usel mor jag egentligen är på en skala.
För att inte tala om alla de gånger jag själv har varit i andra änden av
irritationen. Det är inte bara en liten groda som har varit på väg att
hoppa ur munnen på mig när jag har sett andra föräldrar göra sånt som
jag ogillar: Sola bebisar utan mössa. Sätta jobbet före barnen. Låta
småbarn titta ensamma på teve. Lämna tonåringar vind för våg. Ryta åt
sina stackars gnälltjatiga ungar i affären, och göra alla dumma saker
som jag själv ALDRIG skulle göra ...
Faktum är att de allra flesta föräldrar har varit med om det - både att
bli kritiserade själva och att kritisera andra. (Egentligen är det inte
så ofta pappor som dissar andra föräldrars val och metoder för att
framstå som bättre själva. Det är nästan bara mammor.)
Handlar det om osäkerhet? Man jämför sig själv med någon annan mamma
eller pappa, och upptäcker att man gör helt olika. Och då måste det ju
betyda att någon av oss gör fel - för två helt olika sätt kan ju inte
vara rätt. Och det kan ju inte vara jag som gör fel? Då skulle ju jag
vara en dålig förälder. Det måste vara den andra!
Vissa får ta extra mycket ovett. Föräldrar som sticker av ordentligt,
som inte gör som alla andra. Ta min bästa kompis till exempel, som har
sju barn och den största tillit jag någonsin stött på. Hon är fullt och
fast övertygad om att hennes barn vill ta vara på sig själva, och att
Gud håller ett vakande öga på det hela. Därför har hon inga grindar,
fönsterlås eller spisskydd hemma, och hennes barn behöver inte ha hjälm
när de cyklar. De som kan simma får gå och bada själva och hennes
tonåringar får gå utmanande klädda. De får använda riktiga verktyg och
saxar utan klämskydd och springa i trappor. Och det värsta som har hänt
alla ungar, på sammanlagt nästan 80 barnår, är en hjärnskakning, en
trasig fingertopp och att lilla N svalde en femtioöring en gång.
Ändå retar det nästan slag på andra mammor att hon är så lite orolig.
Ofta får hon höra att det måste bero på att hon har så många barn. Som
om hon inte skulle älska alla sina barn lika mycket som de älskar sitt
enda.
Jag tänker att vi kanske anstränger oss för hårt att bli de Perfekta
Föräldrarna och att det är därför vi trampar på varandras ömma tår. Vi
kanske helt enkelt är för informerade. Hur ofta vågar vi slappna av och
bara vara oss själva, lita på magkänslan och strunta i vad andra tycker?
Det är som om uttrycket tillräckligt bra föräldraskap har försvunnit ur
våra medvetanden. Vi kanske inte tänker på att barn till lagom bra
föräldrar bara behöver vara lagom bra, de med.
Så nu får det vara slut på det här dissandet, okej? Jag påstår att det
är "Pussa-en-mamma"-veckan nästa vecka och då ska man ta på sig sina
rosaste glasögon och berömma och beundra varandra lite mer. Det är
fortfarande rätt att säga ifrån när någon är riktigt, riktigt dum - men
annars får man bita sig i tummen och låta bli att anmärka.
För i ärlighetens namn misslyckas ju alla ibland: till och med
psykologen och barnläkaren kan göra dumma saker. Och till och med du och
jag har våra lysande ögonblick, när vi verkligen ger våra barn nånting
som de behöver och mår bra av. Kanske inte varenda liten stund, men då
och då. Tillräckligt ofta!
Om jag är en duktig mamma så får jag lyckade barn. Det gäller att alltid veta bäst och visa framfötterna!
- Idag är det väldigt viktigt att visa att man tar ansvar, att man är en aktiv förälder, säger Karin Zetterqvist-Nelson, forskare på Tema Barn i Linköping.
- Vi tror nämligen att vårt eget inflytande är så stort, att barn blir vad föräldrarna gör dem till. Att de blir på ett visst sätt beroende på hur man har varit som mamma eller pappa.
Just den här tanken är ganska ny. Kanske var det våra egna föräldrar, hårt drabbade av Freud och Alice Miller, som planterade den hos oss. Men har den verkligen gjort oss mer kritiska till andra föräldrar?
Mest negativa har vi nog blivit till oss själva. För människor som har moraliserat över andras uppförande har det ju alltid funnits. Men den starka oro som många känner idag över att inte vara tillräckligt bra som föräldrar, den tror Karin Zetterqvist-Nelson beror på att vi tar på oss hela ansvaret för hur våra barn ska bli.
- Parallellt har vi en samhällsutveckling där barn befinner sig på institutioner i allt större utsträckning. I praktiken tillbringar föräldrar allt mindre tid med barnen. Det kan bidra till idéer kring kvalitetstid och vikten av att göra "rätt" när vi väl är med barnen, säger Karin Zetterqvist-Nelson.
Det är vetenskapligt bevisat att vi som föräldrar påverkar våra barn, och den kunskapen är helt införlivad hos dagens mammor och pappor. Men uppfattningen att barn också har en egen personlighet redan när det föds, den är inte lika utbredd idag. Därför blir våra barns tillkortakommanden känsliga frågor.
- Det är väldigt moraliskt laddat att prata om barnens problem. Det blir som att säga: "Jag har misslyckats", menar Karin Zetterqvist-Nelson.
Gunilla Halldén är professor på Tema Barn. Hon understryker att kritiserandet inte är något nytt, men att synen på vad som är bra och dåligt föräldraskap har skiftat genom tiderna.
- Jag tror att kritiken i allmänhet kommer sig av en osäkerhet i föräldrarollen. Det finns en trend att tala om hur svårt det är att ha barn, vilket riskprojekt det är redan från barnafödandet. Då är det viktigt att det blir rätt! Man blir väldigt observant på hur man själv gör och hur andra gör, fortsätter hon.
- Men att man är känslig i sitt föräldraskap behöver inte bara hänga ihop med osäkerhet, säger Gunilla Halldén.
- Barnen är ett viktigt identitetsprojekt för de flesta föräldrar. Därför är det känsligt om det kritiseras! Det säger väl något om hur viktiga barnet och föräldraskapet är i våra liv. Vi är djupt involverade, helt enkelt.
Gunilla Halldén har ett favoritcitat av Moa Martinsson: "En del har så präktiga föräldrar att de aldrig repar sig".
- Det är lite skämtsamt, men perfekthet har verkligen inte med mänskliga sammanhang att göra, säger hon.
- Det finns inte bara en metod som är rätt! Det finns många olika sätt att vara en bra förälder, och många olika sätt att vara ett bra barn.
|
Detta retar andra mammor: • Mammor som ammar barn över ett år • Mammor som inte ammar alls • Mammor som börjar jobba nästan direkt när de fått barn • Föräldrar som inte har sina barn på dagis • Föräldrar som inte bryr sig om att använda cykelhjälm, säkerhetsbälte och spisskydd • Föräldrar som inte klär sina bebisar tillräckligt varmt/svalt/snyggt • Föräldrar vars småbarn skriker efter godis i affären • Föräldrar vars småbarn har sönder saker • Föräldrar vars tonåringar får tatuera eller pierca sig |
(En kortare version av den här texten har publicerats i föräldrar&Barn i juni 6-2004)